Det ser ut som att någon kastat en handgranat i ansiktet på mig som dom sa på högstadiet när någon hade mycket finnar. Mindre charmigt måste jag erkänna. Jag har faktiskt aldrig haft mycket finnar, jag är en sådan som får en på två månader men den är stoor som en tumör. Jag får inte finnar av choklad, mjölk eller aji men jag får finnar när jag är uppe sent på nätterna. Och det var det jag ville komma till, inte till finnarna utan att jag har vänt på dygnet helt. Jag är uppe till sju på morgonen och går upp sen vid 11-12. Väldigt dåligt för hyn.

Nu har syster å jag varit ude å härjat i flera dagar såå imorgon tar vi rycket och rensar ut Rinkebytvåan på damm och annat skit. Jag tror för övrigt att jag hörde en mus i köket tidigare idag men det kan ha varit min älskade svåger som sjöng.

Och om sår. . . Det är minnen som vi blir påminda om. Vi kopplas vissa saker, en händelse, en tanke öppnar upp. När slutar man tänka på detta? Jag vet inte, jag har hela tiden ersatt dessa minnen. Vilket fungerat för stunden. Ibland finns heller inga svar, då återstår teorier. Och de gör en galen. En tjej sa till mig. Gå vidare bara! Acceptera det, tala om de för dig. Det funkade jävligt bra för de allra värsta minnen. Men dom kom krypandes tillbaka med andra små minnen fast då kändes dom inte så farliga. Så dom avtar, ibland fort ibland väldigt sakta. De kanske är så att gud vill att vi ska ha kvar en del av de med oss hela tiden tills vi lär oss viktiga delar av de som skett. :-) jag vet inte mycket mer baby. Mer än att det är jobbigt men vi växer ifrån det förr eller senare, som allt annat :-) . Och tack för att du öppnar dig, det är alltid bra. Jag hoppas du finner något användbart. Love you! ----- Det är roligt att när jag läser om att ersätta minnen fastnar jag vid ordet ersätta.. För på min mage just nu ligger det en liten varelse som älskar att låta när han tycker att något är behagligt eller finner trygghet. Han har förflyttat sig själv och lagt sin lilla hand över mitt bröst, precis över hjärtat. Gud har ersatt för att hela mitt sår. Tack för att du svarar med tre hela romaner 06:23 på natten. Återigen, du förtjänar mitt bästa! Och mitt bästa ska jag ge dig. ------ :-) ihop med andra finner man nya perspektiv och spännande förståelser. Berätta alltid! Du är bra för mig, som du är. Ditt bästa vill jag bara ha om du vill vara min flickvän i framtiden ;-) ------------------------------------------------------------------------------------ Och sen går han över gränsen för han är juh ändå chilenare.

Varför gör det fortfarande ont? Varför gråter jag fortfarande? Varför känns det som om mitt sår fortfarande inte läkt? Jag älskar inte honom längre.. Jag känner inte honom längre.. Jag kan inte relatera till honom längre.. Går det någonsin bort? Läks såren? För om det är med tiden så borde jag vara utskriven. Det handlar inte längre om honom utan om det här satans såret.

Storasyster sa nyss; In å ut, in å ut, ut å sprut..    :O

Jo då vart det dags att ta tag i livet, så ut for jag idag på en anställnings intervju UnderbaraNadi hade fixat hos sina sysslingar. Redig som hon är smsade hon vägbeskrivning och allt igår så jag kunde vara mentalt förbered.

Den här tiden i huvudstaden har varit en skön resa med massa turbulens. Ni vet när man sitter på ett flyg mot en efterlängtad destination och man har helt lyckats förtränga rädslan av att dö så kommer det plötsligt en massa luftbubblor och man greppar tag i armstödet som om det kommer att hjälpa dig på något sätt att inte dö. Typ sådär har det varit i Huvudstaden. Jag gav mig in på något jag verkligen inte kunde hantera. Jag försökte förändra min personlighet, jag försökte ändra mina intressen och gav verkligen 100% för att göra mig av med den Lis jag varit i 20år. Givetvis till det bästa! Det var bara försök på att bli en bättre människa. Inget annat. Men det gick ju inte så jävla bra! Jag tappade bort precis som jag ville mig själv.. men istället för att finna den jag ville vara och komma på en bättre väg hamnade jag i en återvändsgränd, som var mörk, kall och och tom. Och där sprang jag fram och tillbaka som ett vilset rådjur. Jag kom hem till Skåne och jag kunde känna hur alla mina nära och kära såg på mig och mitt beteende med förvirrade ögon. För att kunna tänka fritt utan en Ricardo Flores efter mig tog jag det berömda byavarvet, som betyder att man kör runt i byn, sådär runt, runt ,runt med hög musik. När jag plötsligt kom på att. Naaae jag har inte världens bästa första intryck och jag faller inte alla i smaken. Men dom som gett mig en chans har jag fortfarande vid min sida, dom älskar mig och jag älskar dom. 

jag och min lille prins, nu har vi gjort stan. Folk stirrar på mig och tror att jag blivit mamma.



Pääääz

Den 11 Januari 2010 kysste jag honom för sista gången, killen i mitt liv. Jag hade fått ett svart kuvert med mig, fylld löften om evigt liv tillsammans, detta svarta kuvert. Resan började fylld med kärlek och slutade som en dålig film. Men jag har aldrig varit lyckligare. 2010 var ett jävla år, det var så tufft, jag kan inte hjälpa att hata det med hela min själ. Döden kom och knackade på min familjs dörr ett flertal gånger, sjukdomar och svek förgyllde vårt år. Jag har fått höra att jag är gnällig och det är möjligt. Jag pallar trycket men jag gnäller, det är möjligt. Det finns en filmfrekvens där det står en tjej mitt bland folk och alla rör sig jättesnabbt förutom hon som står alldeles stilla. Jag var den tjejen 2010 och alla människor var fyllda med händelser, hemska händelser. Det fanns underbara dagar och det var de dagar jag lyckade ta ett steg fram i denna filmfrekvens. Jag är inget offer, inte på något sätt. Jag var en åskådare, front row. Killen i mitt liv var otrogen. Jag brydde mig inte om otroheten. Jag minns att jag den 1 April la mig i min säng och grät. Men jag minns också att jag inte grät över otroheten.. utan för att hans påtagliga frånvaro under de två gångna månader hade uppenbarats som en verklighet i min verklighet. Jag ångrar inte att jag förlät honom, jag ångrar inte att jag tröstade honom, jag ångrar ingenting. Jag älskade. Killen i mitt liv. Drygt en månad senare låg jag bredvid honom i hans säng och höll andan, han sa att han inte älskade mig längre. Fast jag vet egentligen inte om det var så han sa, jag höll andan. Men jag vet att det var det han menade. Jag låg bredvid honom i 30min efter det och jag verkligen väntade på att han skulle ångra sig, jag satte mig sedan upp i sängen och väntade i 15min och jag höll andan. Jag satte mig med fötterna hängandes utanför fönstret och väntade i 15min, jag väntade på att han skulle ångra sig. Sedan gick jag, i bilen satt jag i 40min. Och jag skrek. Som om han slitit ut mitt hjärta med handen. Jag väntade och väntade. Jag har ett svagt minne av att jag ringt min syster, det var det bästa, håll ut, du klarar det, du måste gå igenom det, han är inte killen i ditt liv sa hon. Tror jag. Efter det låg jag i en skinnsoffa i två veckor, jag grät och sov. Men bara i två veckor.

We have some catching up to do!

Jag har en vän som säger att jag är dålig på att blogga. Jag håller med! Jag är dålig på att uppdatera och när jag väl gör det skriver jag hungra inlägg samtidigt och sen försvinner jag i två veckor. Men det är inte det han menar. Han menar att jag är dålig/tråkig och ointressant eftersom jag inte kan skriva långa, fina, intressanta och inspirerande texter som min syster. Han har till och med sagt att jag borde lägga ner verksamheten. Något som iof inte gjort så mycket eftersom jag ändå aldrig skriver. Men nu när jag tänker på det blir jag jävligt provocerad! Så är mitt bajs Donoso! Beause now i´m back in the game!