Den här tiden i huvudstaden har varit en skön resa med massa turbulens. Ni vet när man sitter på ett flyg mot en efterlängtad destination och man har helt lyckats förtränga rädslan av att dö så kommer det plötsligt en massa luftbubblor och man greppar tag i armstödet som om det kommer att hjälpa dig på något sätt att inte dö. Typ sådär har det varit i Huvudstaden. Jag gav mig in på något jag verkligen inte kunde hantera. Jag försökte förändra min personlighet, jag försökte ändra mina intressen och gav verkligen 100% för att göra mig av med den Lis jag varit i 20år. Givetvis till det bästa! Det var bara försök på att bli en bättre människa. Inget annat. Men det gick ju inte så jävla bra! Jag tappade bort precis som jag ville mig själv.. men istället för att finna den jag ville vara och komma på en bättre väg hamnade jag i en återvändsgränd, som var mörk, kall och och tom. Och där sprang jag fram och tillbaka som ett vilset rådjur. Jag kom hem till Skåne och jag kunde känna hur alla mina nära och kära såg på mig och mitt beteende med förvirrade ögon. För att kunna tänka fritt utan en Ricardo Flores efter mig tog jag det berömda byavarvet, som betyder att man kör runt i byn, sådär runt, runt ,runt med hög musik. När jag plötsligt kom på att. Naaae jag har inte världens bästa första intryck och jag faller inte alla i smaken. Men dom som gett mig en chans har jag fortfarande vid min sida, dom älskar mig och jag älskar dom.