Den 11 Januari 2010 kysste jag honom för sista gången, killen i mitt liv. Jag hade fått ett svart kuvert med mig, fylld löften om evigt liv tillsammans, detta svarta kuvert. Resan började fylld med kärlek och slutade som en dålig film. Men jag har aldrig varit lyckligare. 2010 var ett jävla år, det var så tufft, jag kan inte hjälpa att hata det med hela min själ. Döden kom och knackade på min familjs dörr ett flertal gånger, sjukdomar och svek förgyllde vårt år. Jag har fått höra att jag är gnällig och det är möjligt. Jag pallar trycket men jag gnäller, det är möjligt. Det finns en filmfrekvens där det står en tjej mitt bland folk och alla rör sig jättesnabbt förutom hon som står alldeles stilla. Jag var den tjejen 2010 och alla människor var fyllda med händelser, hemska händelser. Det fanns underbara dagar och det var de dagar jag lyckade ta ett steg fram i denna filmfrekvens. Jag är inget offer, inte på något sätt. Jag var en åskådare, front row. Killen i mitt liv var otrogen. Jag brydde mig inte om otroheten. Jag minns att jag den 1 April la mig i min säng och grät. Men jag minns också att jag inte grät över otroheten.. utan för att hans påtagliga frånvaro under de två gångna månader hade uppenbarats som en verklighet i min verklighet. Jag ångrar inte att jag förlät honom, jag ångrar inte att jag tröstade honom, jag ångrar ingenting. Jag älskade. Killen i mitt liv. Drygt en månad senare låg jag bredvid honom i hans säng och höll andan, han sa att han inte älskade mig längre. Fast jag vet egentligen inte om det var så han sa, jag höll andan. Men jag vet att det var det han menade. Jag låg bredvid honom i 30min efter det och jag verkligen väntade på att han skulle ångra sig, jag satte mig sedan upp i sängen och väntade i 15min och jag höll andan. Jag satte mig med fötterna hängandes utanför fönstret och väntade i 15min, jag väntade på att han skulle ångra sig. Sedan gick jag, i bilen satt jag i 40min. Och jag skrek. Som om han slitit ut mitt hjärta med handen. Jag väntade och väntade. Jag har ett svagt minne av att jag ringt min syster, det var det bästa, håll ut, du klarar det, du måste gå igenom det, han är inte killen i ditt liv sa hon. Tror jag. Efter det låg jag i en skinnsoffa i två veckor, jag grät och sov. Men bara i två veckor.