För ungefär två veckor sedan tog en gammal kärlek kontakt med mig igen.( Jaa, kärlek är kanske lite å ta i men jag vart väldigt förtjust i denna kille som var något äldre än mig. Han var lång och ståtlig och han var äldre). Det har blivit många långa konversationer för att återigen lära känna varandra efter ungefär fyra års tid. Det är ganska roligt och framför allt spännande, i alla fall för mig eftersom vi verkar ha två helt annorlunda minnen från då vi hade kontakt. Jag minns mig själv som en jobbig liten fjortis som tittade efter honom i matsalen. Men han minns mig som en chill person.... ? jag tror att jag aldrig i hela mitt 20 åriga liv varit chill. Eller? Josse? Var jag chill? Och han berättar saker som jag gjort, som jag själv inte minns, som är helt ofattbart opassande! Jag blir rädd.. för mig själv, jag skäms och ber om ursäkt. Men samtidigt blir jag jävligt impad över att jag en gång i tiden haft sådan stake, helt oblyg sådär. stackars honom!

Nu blev denna texten lite skagig och så men det är för att han fortfarande får till den där nervositeten inom mig som han gjorde då. Och det är han som håller mig uppe om nätterna. Så typiskt att man hittar varandra igen när han bor far far away och ja..

Jag kan inte sluta tänka på att allt kanske bara är en fantasi, att vi återupplever den lilla delen av fantasi värld man lever i när man går på gymnasiet. Och det är kanske därför jag gillar honom och för att han hjälper mig att lära känna den jag en gång varit. En sådan fin person som Gud sänder precis när det behövs. För att fylla i lite luckor.

Å jag... I'm all about the kauz!