Idioten jag älskar att hata

Alla älskade hans attityd och alla var lite smårädda för honom. Han var så rakt fram, rakt på sak. Nästan lite oartig och taskigt. Men på ett väldigt charmigt sätt. Han var snäll. Men gigantisk.
Vårt första möte var likt en frontal krock i 200 kilometer i timmen. Han stod och skrek i ett kök hos en gemensam vän att han minsann inte var rädd för den lilla chilenaren och att han lätt skulle dra fram kniven om hon på något sätt blev hotfull. Detta hörde jag på väg upp för trappan. Jag klev in i köket och sa "Hugg mig då?". Vi var 12 år.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0