Vattenfall i Kärleksdjungeln.
Min syster förklarade grejen med att bli kär för andra, tredje eller fjärde gången. Att första galna jagdöromjagintefårvaradintjej känslan inte uppenbarar sig i andra, tredje och fjärde gången. Om det blir så många det vill säga. Nu är man vuxen och måste göra vuxna val. Man måste se sig runt om och ta hänsyn till en massa människor. Och framför allt så måste man se till sig själv. Vad kan jag hantera? Vad är bra för mig? Vad kan jag satsa och i så fall, hur mycket? Även om man är galen och gör galna saker stannar man upp och tänker efter.
------------
När jag var 15 år gjorde jag slut med min barndomskille, vi hade varit tillsammans i fyra år och jag hatade honom. Han bodde en timme i från mig och vi träffades på Tisdagar, jag hatade Tisdagar. Jag var så elak mot honom och han var otrogen mot mig. Tycks vara något som gärna upprepas i mitt liv, brås att fundera på. Han var Chilenare, två år äldre än mig och en jävel på gitarr. Vi gick i samma frikyrka och kände varandra utan och innan. Jag var samtidigt väldigt förtjust i väldigt många killar i skolan under dessa fyra år. Jag hade inget intresse i denna kille förutom att han var en väldigt bra kompis som hade jävligt många egenskaper jag störde mig på. Annars hade vi ganska roligt. Honom är jag skyldig mina musikaliska kunskaper. Och han var en väldigt snäll ung kille. Dessutom har jag i äldre dagar bett hemskt mycket om ursäkt för mitt vansinnigt idiotiska beteende. När det väl tog slut blev mamma Lila rasande och mest nojig för att jag nu skulle ge mig ut i Hasslarödskolans korridorer och slampa mig. Hon förbjöd mig strikt att skaffa pojkvän tills jag var 18 år. Själv brydde jag mig aldrig så mycket om att diskutera emot henne just i den åldern och tänkte mer att jag det var bra tillfälle för att utveckla min inre mytoman. Jag blev 16 år och fann killen i mitt liv. Vi blev tillsammans och jag fann inget bättre tillfälle att presentera honom samt berätta om hans existens och koppling till mig än min systers födelsedag. Då vart ju alla samlade, släkt och vänner. Stackars mamma. Stackars kille. Mamma fick skämmas över att hon inte själv visste något och killen fick sitta bland 20 Chilenare och fattade inte skit. Jag kastade mig i hans famn (inte hans säng) och inledde ett förhållande utan att tänka på någon eller något. Fjärilarna i min mage flög nästan ut ur min mun och jag rodnade varje gång han tittade åt mitt håll.
----------------
Storasyster säger att det aldrig mer kommer att bli på samma sätt. Att det inte funkar så. Men att det visst kommer. Efter att man slutat bromsa upp det med en massa om och men. När känslorna börjar ta över. Men att känslorna inte har kontrollen. Och att saker och ting utvecklas.
----------------
Jag bollar med en möjlighet. Som att hoppa ner för ett vattenfall. Andlöst. Jag är inte den som är den, jag hoppar. Men jag måste kunna se ner och jag måste se att det finns tillräckligt med vatten som fångar upp mig. Sen om det finns stenar i botten som skrapar upp mina ben eller till och med får mig att hamna på sjukan igen.. är något man måste ta. Och det tar man då. Jag tror inte att någon hoppar utan att få lite ont. Men man hoppar.
-----------------------
Verkligheten är den att jag inte simmat så långt att jag nått fram till vattenfallet och jag har ingen aning om det kommer finnas vatten där nere som är tillräckligt djupt. Så det är nog lite tidigt att vela i fall jag ska hoppa eller ej. Så länge njuter jag av vad naturen har att erbjuda i denna vildvuxna kärleksdjungel i min galna simtur.
Kommentarer
Trackback
